Grattis Chic Plastic Lady!

Nu är du också 50+ - du lilla freaky plastbrud.
Jag var en pojk-flicka och lekte inte med dockor. Det gjorde inte mina kompisar och mina kompisar var killar. Jag hade en arsenal av vapen av olika kaliber, en del pilbågar och många knallpulverpistoler. Vi gjorde vilda cykelturer och lekte krig. Hopprep användes enbart till att binda fast småsystrar med.

Det var kanske just därför jag var så fascinerad av den där lilla minikvinnan i den randiga baddräkten. Det var en helt annan värld, full av exklusiva kläder, små små skor, pytteväskor och coola solglasögon. Min syster hade inte en utan ett helt harem av Barbies, Midge (den rödhåriga) och Ken (med pung men i övrigt obeväpnad – den snopplösa stackaren!).
Syrran var helt uppslukad av att klä dockan i klänningar värda Red Carpet på Oscarsgalan medan jag var mera fixerad vid den kalla, stenhårda och yppiga kroppen!

Vem var hon?
Barbie kunde inte sova för hon hade alltid öppna ögon – insomnia.
Barbie hade helt stela armar och ben – kronisk spasm.
Barbie hade fyra fingrar som satt ihop. Bara tummen var för sig själv – tumvante, typ.
Barbie hade konstant vrålsträckta vrister – spetsfot eller oerhört förkortade hälsenor.
Barbie hade en pytteliten midja – anorexi.
Barbie hade en fin liten rumpa – avundsjuk

Barbie hade framför allt fantastiska bröst. Stora! Gissa om jag fick fler killkompisar när jag ”lånade” syrrans Barbiedocka. Det var nog min första sexualundervisning för det motsatta könet!

Grattis Barb och välkommen till klubben! Din lilla kropp har, under åren som gått, diskuterats högljutt. Hur skulle små flickors värderingar påverkas? Vilka kroppsliga ideal serverades via marknadskrafterna?

Jag trodde att du inte påverkat mig alls under min uppväxt men det räcker att läsa mina två senaste inlägg på bloggen för att inse att faktum troligtvis är det helt motsatta!