Kylskadad

Avvisande människor borde avisas.

Breathtaking life

Life is not the breaths you take
It´s the moments that takes your breath away.

Citat ur den i övrigt mediokra filmen "Hitch". Två guldkorn dock:
Ovanstående klokskap samt att Ryan Adams stämma ljuder ljuvligt i en av scenerna.

P- Lisa

Jäklar, vad jag är bra på att fickparkera! Coolt!

Hittepobåt på hitteposegling på hittepohav

Vad är det som gör att det är så spännande och roligt att segla en påhittad, rosa båt i ett virtuellt hav för fulla segel mellan Capetown och Cochin i Indien? Jag fräser fram i min coola båt Mille Notti i Volvo Ocean Race och älskar det. Just nu. Tröttnar nog på lördag. Eller tidigare om jag kommer långt efter. Men då har det i alla fall varit en SPÄNNANDE VECKA!
(Nä, just det - jag har inte så svårt att roa mig...)

Next level

Kan det som är tomt ta plats? Jag känner ett hål inuti mig som fyller upp, en tomhet som kräver utrymme. Tränger undan glädjen. Knökar och bökar runt för att lägga sig till ro i min kropp. Vill stanna kvar. Och tomheten kommer att finnas kvar en tid. Den får jag ta hand om själv.

Det är klart att du ska ut, bort och iväg! Res ut, kom hem, res igen. Du vet var basecamp är. Du vet vart du alltid kan vända dig om livet är knöligt.

Det nya utbildar, det okända fostrar dig. Jag är glad och stolt över att du antar utmaningen. Ditt eget expansion pack. Det är bara att ta ett djupt andetag och hoppa! Next level.

Vi ses igen. Snart!

Akt 3 Time - the arab way

- Madam, I´ll be back in 5 minutes.
Det tar 17 minuter.

- Madam, just a second, please.
Det tar 8 minuter.

- I will help you in 2 minutes.
Det tar 16 minuter.

Det var stressande den fösta dagen.
Det var ganska OK redan dag två.
Det var härligt redan den tredje dagen.
Det här är bra för mig, punktlighetspolisen.
Mycket bra!

Ungefär som en akademisk dubbelkvart – extravaganza!
Som grädde på moset och solsken i blick.
Undrar hur länge jag kan hålla kvar den känslan?


Mitt tips: Till 11.30 fösta dagen tillbaka på jobbet…

Akt 2 Bland ryssar, kameler och pyramider

- Nej, jag förstår inte arabiska bättre om du skriker åt mig, säger jag lugnt och tittar, med mitt bästa leende, djupt in i hans bruna ögon. Men han vill inte alls att jag ska stå där och titta in i hans sammetsbruna. Han vill bara att jag ska fatta att allt måste gå snabbare och det var min tur att visa pass och mitt nyinköpta visum.

Men jag var så upptagen med att studera två ryskor i min egen ålder. Imponerande kvinnor som överhuvudtaget kan förflytta sig i dessa jattehöga sandaletter med millimetertunna läderremmar. Överhuvudtaget klär sig ryskorna här som färgblinda Barbiedockor. Undrar hur de tycker att jag ser ut? Orange Converse på fötterna! White trash from Sweden? Och där står hennes dotter! OJ – en rysk 12 åring i Boy George- tappning men med dragning åt påfågel.

Inte undra på att jag blir okoncentrerad. Jag njuter av vimlet och alla härliga människor ! Jag står i en evighetslång kö i Immigration på flygplatsen i Sharm El Sheik i Egypten. Vi reser oftast på egen hand så att nu åka med charter och ållin klåssiv – ‘de e ounderbart me ållinklåssiv’ – (som en kollega uttryckte det) känns lite roligt, faktiskt.I Sharm El Sheik finns 1100 hotel, 85.000 manliga gästarbetare (de flesta från Kairo) och ca 75% av turisterna är ryssar.

Det finns bara vita hus, byggarbetsplatser, halvfärdiga vägar, två skabbiga kameler att rida på för 500 spänn och massor av bilar. Men det finns framförallt en varm och vänlig sol, ett blått Rött hav, vackra koraller, makalösa fiskar (fann Nemo!) och en man som jag älskar vid min sida. Så - istället för att raljera över turismens avigsidor, all-inclusivekonceptets överflöd av mat och alkohol i ett land med många fattiga muslimer, ryskornas alltför illa dolda stringtrosor under plastiga rosa kjolar….nä, sluta med dina bisatser nu…du skulle inte raljera, eller hur…
- …är jag glad over hur priviligierad jag är att få njuta några dagar, en pyttestund i livet.

(Detta är skrivet 06.15 då jag satt på balkongen med utsikt över havet och ser hur solen går upp i en rasande fart. Solens morgonmysiga strålar träffar mig som en varm och nästa nyförälskad kram. Jag kommer på mig själv att jag jag sitter och ler… Life is good to me today!
-

Till männen i mitt liv

Tack för
glädjen
kramarna
omtanken
kärleken
leendena
ögonblicken
pratstunderna

Jag försöker ge tillbaka. Ofta.
Så ofta jag kan.
Till er alla.
Och nej, det är inte svårt, inte alls.

Akt 1 - Intervjun

Jag: - Jag måste fråga - varför?
Jag: - Vadå? Varför blogga? Ja, det är inte helt klart..
Jag: - Är det för din egen skull? Skriver du för att rensa tankarna?
Jag: - Det är inte så. Om jag hade velat skriva "för min egen del" skulle jag väl inte behöva starta datorn varje gång. Jag hade bara fortsatt att skriva som jag gjort länge. Jag vet att det är många bloggare som "skriver av sig - för sin egen skull" men det är inte sant. Det fanns papper och penna innan internet och datorer. Jag tror många är rädda för att bloggandet ska bli för pretentiöst om "man inte gör det för egen del."
Jag: - Så, varför?
Jag: - Visst är det kul om du eller någon annan läser, tycker till, tycker om eller tycker som jag.
Jag: - Då undrar ju jag - hur tänker du börja?
Jag: - Vet inte än. Jag måste fundera på det.
(Tänker.....)
NU vet jag!
Jag: - Jag ska ta mig an fenomenet charterresan. Återkommer med det.
Jag: - Det låter inte så spännande.
Jag: - Vem har sagt att det är så himla spännande? Men kanske annorlunda?
Jag: - Men du, till slut, dethär med att intervjua sig själv - har det inte funnits med i en film?
Jag: - Du har rätt! The Commitments, en av mina favoriter! (1991)