Men vad fasen nu?
Idag var jag lite sen till ett lunchmöte. Inne i stan låg typisk skånsk snömodd på nerkylda gatstenar. I vanlig ordning kastade jag mig iväg med långa kliv för att hinna i tid. Men de långa stegen fanns bara i min hjärna! För ut kom små små löjliga steg. Där nere i gatuplanet tassade mina fötter med mikrosteg på stela ben.
Så löjligt!
Jag skrattade högt för mig själv och tänkte:
- Nu djäklar går du ordentligt människa!
Nya tag. Långa kliv. Men nähä...samma fjantiga steg! Då kom jag på att drabbats av medelåldersskräcken för att ramla. Gud så pinsamt! Hur mycket jag ville så kunde jag inte gå som en icke-50+are. Trösten är väl att jag är en reservdelsmänniska utrustad med en hittepåhöft som inte ska landa i backen med full kraft. Men det är SVÅRT att hantera för mig. Svårare än du kan ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar