Tankar på vandring i snön

Frukost

Två tända ljus, juice, en kopp kaffe och en bamsestor tallrik med fil med massor av müsli. Jag tänker på ingenting. Tittar ut och ser snön. Det är så mysigt när det snöar. Lugnt. Jag har redan bestämt att det blir en sen dag på jobbet.
Sen slår det mig. För 10 veckor sedan idag var jag nyopererad. I ett mor-fint tillstånd efter en ganska brutal operation. Slangar och sladdar för kontroll av kroppsliga in- och utgifter. Blek om nosen och utan lust att prata, träffa någon. Smärta! Likgiltig och på level zero.
Det är bara 10 veckor sedan!
Känslan är på gränsen till övermäktig när jag inser vad min kropp kan! Celler som bildats. Blodet som rusat runt som en ständig ström av livgivande näring. Ben som växt och återbildats. Ständigt. 24/7. Ackompanjerat taktfast och rytmiskt av mitt hjärta. Tänker på de funktioner och mekanismer som har arbetat för mig dag och natt, oupphörligt för att återställa och reparera, förbättra och förnya min kropp.
Jag försvinner en stund i tacksamhet som gränsar till det sakralt andliga. För det är inte självklart för alla. Det är viktigt att inte glömma det. I ödmjukhet och förundran.
Så började min dag.
Och ute fortsätter det att snöa.
Lugnt.
Skönt.